(June 3, 1833 - April 17, 1905) was an American landscape artist associated with both the Hudson River School and the American Pre-Raphaelite movement. William Trost Richards was born on 3 June 1833 in Philadelphia. In 1846 and 1847 he attended the local Central High School. Between 1850 and 1855 he studied part-time with the German artist Paul Weber while working as designer and illustrator of ornamental metalwork. Richards first public showing was part of an exhibition in New Bedford, Massachusetts, organized by artist Albert Bierstadt in 1858. In 1862 he was elected honorary member of the National Academy of Design and Academician in 1871. In 1863, he became a member of the Association of the Advanced of Truth in Art, an American Pre-Raphaelite group. In 1866, he departed for Europe for one year. Upon his return and for the following six years he spent the summers on the East Coast. In the 1870s, he produced many acclaimed watercolor views of the White Mountains, several of which are now in the collection of the Metropolitan Museum of Art. Richards exhibited at the National Academy of Design from 1861 to 1899 and at the Brooklyn Art Association from 1863 to 1885. He was elected a full member of the National Academy in 1871. Richards rejected the romanticized and stylized approach of other Hudson River painters and instead insisted on meticulous factual renderings. His views of the White Mountains are almost photographic in their realism. In later years, Richards painted almost exclusively marine watercolors. His works are featured today in many important American museums, including the National Gallery, the Smithsonian American Art Museum, the Wadsworth Atheneum, the Philadelphia Museum of Art, the Yale University Art Gallery, the High Museum of Art, the Museum of Fine Arts, Boston, the Fogg Art Museum, the Brooklyn Museum of Art and the Thyssen-Bornemisza Museum.   Related Paintings of William Trost Richards :. | Early Summer | Old Orchard at Newport | Early Summer | River Valley in the Moonlight | A Rough Surf |
Related Artists:
Girolamo Forabosco
1604-1679 Italian Girolamo Forabosco Location Italian painter. He was active in Padua and Venice, where he was enrolled in the Fraglia dei Pittori between 1634 and 1639 and paid taxes from 1640 to 1644. His early work, such as the portrait of the so-called Menichina (1624; Rome, Pal. Barberini), was influenced by that of Alessandro Varotari (Padovanino), who had revived the style of Titian. He also adopted compositional and formal schemes from Tiberio Tinelli, as in the Portrait of a Woman. The large canvas of the Miraculous Rescue (1646; Malamocco, S Maria Assunta), commissioned by Giovanni Ventura as an ex-voto for his escape from a shipwreck, shows Forabosco, unconstrained by the narrative and devotional character premises of the undertaking, creating a tender portrait group, distinguished by its spontaneity. The most striking quality of his work is its combination of physiognomic exactitude with free, fluid brushwork.
Franz von Lenbach
Shrobenhausen 1836-Munich 1904 German painter. The son of a master builder, he trained for his father's profession at the Kenigliche Landwirtschafts- und Gewerbeschule in Landshut, also working from 1851 in the sculpture studio of Anselm Sickinger (1807-73) in Munich. His elder brother, Karl August Lenbach (1828-47), had already become involved with painting, and it was through him that Franz Lenbach met Johann Baptist Hofner (1832-1913), an artist who had studied at the Akademie der Bildenden Kenste in Munich. They went on sketching expeditions together, and Hofner introduced him to plein-air painting. After spending two semesters at the Polytechnische Schule in Augsburg (1852-3), and some months in the studio of Albert Grefle (1807-89), a portrait painter in Munich, Lenbach entered the Akademie in Munich in 1854. In 1857 he attended the classes of Karl Theodor Piloty (later von Piloty), who was renowned for his history paintings. Lenbach produced his first important painting, the Angel Appearing to Hagar in the Desert (1858; destr.), while in this class, followed by Peasants Trying to Take Shelter from a Thunderstorm in a Chapel (1858; destr.; oil sketch, Schweinfurt, Samml. Schefer). The sale of this picture, together with a scholarship, enabled him to accompany Piloty on a journey to Rome with Ferdinand von Piloty (1828-95),
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.